Där vägen tar slut

När man åker genom Hässelby-Villastad utanför Stockholm kan man fortsätta på den stora vägen i en skarp högerkurva mot bebyggelsen i Järfälla. Om man i stället åker rakt fram på den smalare vägen som till en början är asfalterad och sedan övergår i grus, är kantad av ängar och allt tätare skog, då kommer man till Kyrkhamn.

Det första man möter är Lövsta-Sopstation och Ragnsells övergivna industrilokaler men sedan är man i Kyrkhamn. En by som balanserar på Mälarens förkastning med branta klippor, vackra gamla hus och kaserner. Flera av husen byggdes ursprungligen som bostäder för de som drev och arbetade på stenhuggeriet som en gång låg där och försåg Stockholms innerstad med gatsten.

Här finns båtplatser, badplats, café, föreningslokaler, ateljéer, keramikvekstäder och en glasstudio. Det pampigaste byggnaden är Hälsovillan, ett fantastiskt hus med snickarglädje och glasveranda ut mot vattnet, de erbjuder behandlingar och kurser i bland annat qigong. Några av de gamla husen är bostäder och hyrs ut av Stockholmsstad. Hela området är vildvuxet, några bikupor är utställda utmed vattnet och mellan husen betar får. Det sägs att den gamla byn är Stockholms tystaste plats, det man hör är vattnet, båtarna och slammer från soptippen.Vägen som går genom Kyrkhamn slutar bokstavligen i Mälaren, på vänster sida finns vattnet, bråddjupa klippavsatser och naturstränder, på höger sida bara skog. Här tar staden slut.

Näst efter sopstationen ligger vår ateljé, Lövstaborg där jag hyr en plats tillsammans med min vän och granne, Madde. Huset byggdes i slutet av 1800-talet och kallades i folkmun för ”Svinvillan”. Där drev Aktiebolaget Särimner sin verksamhet, de födde upp grisar som åt av soporna på Lövsta soptipp! Huset är i två våningar, har vackra gamla golv, kakelugnar och spröjsade fönster. På nedervåningen innanför köket huserar Stina i sin syateljé. På övervåningen har vi vårt stora, ljusa rum och på vinden repar ett rockband. Staden har börjat riva industribyggnaderna bredvid vårt hus. Vi andas, hoppas att Lövstaborg ska få stå kvar och väntar på ett beslut i stadshuset om att Kyrkhamn ska bli naturreservat.

Hösten 2011 blev jag svårt sjuk och för mig och mina nära kommer det för alltid att finnas ett före och ett efter oktober 2011, sedan dess står min plats i ateljén tom.

Ateljén innebär så klart ett fysiskt rum där jag har alla mina målargrejor, grafikverktygen, gips, lera, gamla urklipp, sådant som inte får plats hemma. Den har också kommit att innebära en plats i mitt medvetanade, en tillflykt där jag kan hämta kraft som tar mig genom stormiga dagar.

När det var som svårast var jag beredd att ge upp Ateljéplatsen. Då sa min vän Madde bestämt -Nej, jag kommer betala din del av hyran tills du mår lite bättre. Det är jag oerhört glad och tacksam för i dag, tack Madde! Nu har vi ytterligare en hyresgäst som heter Eldina.

Jag mår lite bättre men jag kan fortfarande inte åka till ateljén. Av den anledningen börjar jag blogga och det jag visar här kommer till största delen att bestå av mitt bildarkiv, redan tagna bilder och redan levt liv.

Här finner ni mina bilder och andras alster, funderingar kring form, gjutning, loppisliv, möbler, blommor och renovering. Vårt hem, min familj och mina vänner kommer också att skymta förbi i bland.

Varmt Välkomna!