Fyndade skatter

Nästan ingenting får pulsen att gå upp så mycket som när man befinner sig på en riktigt rörig loppmarknad, tycker jag. De här skatterna är fyndade på loppisen Container-Råttan i Hässelby. En krokbräda, en konstig makapär, en inomhustermometer, en vacker ask och ett halsband av träpärlor. Alltsammans för 60 kronor!

Betongplattor!

De här plattorna är ca 10x20 cm stora och gjorda i så kallad förlorad form. Man gör ett orginal i lera och sedan smackar man på ett rejält lager med halvbrunnen gips. När gipset är hårt tar man bort leran, gör rent formen för att sedan slå i betong. När betongen brunnit slår man rätt och slätt sönder formen. Det finns nästan inget bättre än att öppna en form!

Den översta plattan är armerad och järnet bryter igenom betongen. Så här i efterhand kan jag tycka att det blev ganska snyggt.

Vissa dagar vill man inte flytta

Vi har pratat ganska ingående om att flytta. Mycket för att vårt hus är över 70 år gammalt, kräver mycket arbete och ständigt bjuder på nya överraskningar. Vissa dagar vill man flytta mer än andra. I februari, när det är jättekallt ute och jättekallt inne och det känns som att vintern aldrig ska ta slut. Eller när det händer något oförutsett med huset. Men vid den här tiden på året, när trädgården står i full blom och vi kan sitta på glasverandan då känns beslutet att flytta ganska avlägset.

För några dagar sedan visade sig vår gata från sin allra bästa sida. Grannflickan Julia som är 7 år kom och hämtade upp Viktor, vår 5 åring. Sedan fortsatte de gatan ner på cykel och sparkcykel med hjälmar och reflexvästar för att hälsa på Oscar som har studsmatta, hur gulligt är inte det. Lite senare tittade Madde, min vän i ateljén in med massor av godsaker som blivit över efter en personalfest. Dagen efter kom hon med en hel hink med nästan överblommade vita pioner, kvinnan chefar på Blomsterlandet. Med lite förstärkning från trädgården blev de till överdådiga buketter. Dagar som den här med pratglada grannar och barn som leker och rasar från en trädgård och vidare till nästa då vill man inte flytta. Ögonblick att spara på och plocka fram när det blåser kallt.

En riktigt fin midsommardag

önskar jag med förra årets karansar och förra årets midsommarstång, från Kungsängen där vi brukar fira med min mans familj. Nina, barnens kusin är med i folkdanslaget och i spelmanslaget så det brukar bli ett rejält midsommarfirande. Med på bilderna är Viktors gudfar Gunnar och vår bonusfarmor Gun som såg till att det dansades ordentligt runt stången!

 

 

I år firar vi under lite lugnare former på landet i Näshulta hos mina föräldrar. Här dansar Viktor med mormor!

 

Där vägen tar slut

När man åker genom Hässelby-Villastad utanför Stockholm kan man fortsätta på den stora vägen i en skarp högerkurva mot bebyggelsen i Järfälla. Om man i stället åker rakt fram på den smalare vägen som till en början är asfalterad och sedan övergår i grus, är kantad av ängar och allt tätare skog, då kommer man till Kyrkhamn.

Det första man möter är Lövsta-Sopstation och Ragnsells övergivna industrilokaler men sedan är man i Kyrkhamn. En by som balanserar på Mälarens förkastning med branta klippor, vackra gamla hus och kaserner. Flera av husen byggdes ursprungligen som bostäder för de som drev och arbetade på stenhuggeriet som en gång låg där och försåg Stockholms innerstad med gatsten.

Här finns båtplatser, badplats, café, föreningslokaler, ateljéer, keramikvekstäder och en glasstudio. Det pampigaste byggnaden är Hälsovillan, ett fantastiskt hus med snickarglädje och glasveranda ut mot vattnet, de erbjuder behandlingar och kurser i bland annat qigong. Några av de gamla husen är bostäder och hyrs ut av Stockholmsstad. Hela området är vildvuxet, några bikupor är utställda utmed vattnet och mellan husen betar får. Det sägs att den gamla byn är Stockholms tystaste plats, det man hör är vattnet, båtarna och slammer från soptippen.Vägen som går genom Kyrkhamn slutar bokstavligen i Mälaren, på vänster sida finns vattnet, bråddjupa klippavsatser och naturstränder, på höger sida bara skog. Här tar staden slut.

Näst efter sopstationen ligger vår ateljé, Lövstaborg där jag hyr en plats tillsammans med min vän och granne, Madde. Huset byggdes i slutet av 1800-talet och kallades i folkmun för ”Svinvillan”. Där drev Aktiebolaget Särimner sin verksamhet, de födde upp grisar som åt av soporna på Lövsta soptipp! Huset är i två våningar, har vackra gamla golv, kakelugnar och spröjsade fönster. På nedervåningen innanför köket huserar Stina i sin syateljé. På övervåningen har vi vårt stora, ljusa rum och på vinden repar ett rockband. Staden har börjat riva industribyggnaderna bredvid vårt hus. Vi andas, hoppas att Lövstaborg ska få stå kvar och väntar på ett beslut i stadshuset om att Kyrkhamn ska bli naturreservat.

Hösten 2011 blev jag svårt sjuk och för mig och mina nära kommer det för alltid att finnas ett före och ett efter oktober 2011, sedan dess står min plats i ateljén tom.

Ateljén innebär så klart ett fysiskt rum där jag har alla mina målargrejor, grafikverktygen, gips, lera, gamla urklipp, sådant som inte får plats hemma. Den har också kommit att innebära en plats i mitt medvetanade, en tillflykt där jag kan hämta kraft som tar mig genom stormiga dagar.

När det var som svårast var jag beredd att ge upp Ateljéplatsen. Då sa min vän Madde bestämt -Nej, jag kommer betala din del av hyran tills du mår lite bättre. Det är jag oerhört glad och tacksam för i dag, tack Madde! Nu har vi ytterligare en hyresgäst som heter Eldina.

Jag mår lite bättre men jag kan fortfarande inte åka till ateljén. Av den anledningen börjar jag blogga och det jag visar här kommer till största delen att bestå av mitt bildarkiv, redan tagna bilder och redan levt liv.

Här finner ni mina bilder och andras alster, funderingar kring form, gjutning, loppisliv, möbler, blommor och renovering. Vårt hem, min familj och mina vänner kommer också att skymta förbi i bland.

Varmt Välkomna!